Har sett den väldigt många, många gånger utan att nånsin ha tröttnat när jag var barn! Sist jag såg den var för 7-9 år sedan och när jag fick syn på den idag i affären tvekade jag inte alls att köpa den. Den var ju en gammal favoritfilm när jag var barn. Och ack så jävla bra den var! Jag hade totalt glömt hur bra och underbar den var!

 

Och herregud, fan vad jag grät floder mot slutet! Jag hade gråt i halsen för att jag visste att det skulle hända, alltså det i floden, och när det väl hände då brast jag ut i gråt och grät hysteriskt så att jag fick så ont i halsen. Jag stod inte ut så jag pausade filmen och läste Solo tidningen istället en stund, men jag fortsatte att gråta ändå trots det! För tårarna slutade inte rinna! Jag grät medans jag läste fem eller sex långa artiklar. Men sedan blev det bättre, så jag fortsatte med filmen och då tyvärr i slutet brast jag ut i gråt igen för att jag var så lycklig och lättad men ändå ledsen på en och samma gång. Jag flydde till toaletten när den slutade och fortsatte att gråta där länge. Fan vad det verkligen skar i mitt hjärta att se den här scenen, och även scenen med vargen också, efter 7-9 år! För så känslig var inte jag alls när jag var barn!

 

Men ja... den är en helt underbar, varm och så fullkomligt fantastisk berättelse om lojalitet och vänskapen mellan en fin hund och en fin pojke! Har ni sett den men inte tycker att den är bra, så förstår jag mig verkligen inte på er! Den är en film som jag tveklöst kan se om flera tusen gånger till utan att nånsin tröttna! Den rekommenderar jag varmt för alla som älskar hundar!!!

 

Skådespelareinsatserna var även fantastiska, framför allt av pojken som spelas av Tom Guiry. Och det roliga är att styvmamman spelas av Helen Slater, hon känner ju jag som Kristin Mercer i The Lying Game. Jag visste inte ens att hon var med. Men så konstigt är inte det då sist jag såg den var ju för 7-9 år sedan, då kände jag ju inte till henne eller att serien skulle bli till, hehe! Den här trailern kan ni se här.